Det är något med sportdokumentärer

När jag var yngre tror jag att man kan säga att jag var ganska sportig. Jag tränade fotboll, basket, friidrott och senare innebandy. Nu kan man nog inte säga det längre, titta på sport på TV räknas inte, och det är heller inte så frekvent ändå. När jag var gravid med Torun såg jag otroligt mycket sport på TV, OS i Peking i kombination med en trött kropp var grejjen. I nyårstider visas det sportgalor och annat på TV som jag ibland brukar kolla på. Igår gick en dokumentär om Stefan Holm. Den var fin, man fick se Stefan i 80-talsfrisyr, 80-talskläder och med sina 80-talstix. Men vad är det då med sportdokumentärer och mig, jag börjag genast gråta åt allt som är så fint, de fantastiska prestationerna och glädjen. Stora tårar rullade när Holm tog OS guld 2004. Jag kan också minnas dokumentären med Ludmilla Enqvist, herre gud vad jag grät, människan hade ju canser att kämpa mot också.